Min stora kärlek.
Tobias Juntto, en halvfinne som jag lärde känna i början av sommaren då jag jobbade på väg 97. Han är både min bästa vän som jag kan berätta allt för, samtidigt som jag är så kär i honom. När jag träffade honom var jag inte på "jakt" efter en pojkvän, eftersom jag varit utan i 5 år och klarat mig bra på egen hand. Men det klickade så bra, och han förstod att jag hade fullt upp med jobb och två hästar. Tyvärr är han bosatt i ensliga Haparanda, men på något sätt ska jag lura honom därifrån. Finns ingen framtid där för varken honom eller mig, och pendla emellan resten av livet är väl ändå ingen bra lösning. Och resten av livet, ja. Jag skulle nog kunna spendera resten av livet med honom, en otroligt lättsam människa som tycker om mig för den jag är. Och sen är han så otroligt snäll också. Sen om han vill leva resten av livet med mig, det vet man ju aldrig. Kan bara hoppas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar